Den nakna sanningen!
Jag har ju skrivit en hel del om stress den senaste tiden och insåg idag när jag bröt ihop på jobbet att ja... jag är fasiken ordentligt stressad. Det krävs inte mycket stresspåslag alls för att jag ska må riktigt dåligt inombords och få huvudvärk,
ont i magen, halsbränna och tappa minnet ordentligt. Jag vet inte hur jag kom fram till det här men jag insåg det idag... det blev ännu mer tydligt när jag pratade i en grupp på fb angående viktnedgång och mina bristande nedgångsresultat och då insåg
att stress påverkar viktnedgång negativt, likaså sömnbrist. Kan tyckas dumt att jag inte visste det här men nej, jag hade ingen aning... jag hade ingen aning om att jag ens var såhär stressad förrän idag...
Jag vet inte om det är alla krav jag ställer på mig själv (laga all mat du kan från grunden (så gott det går), träna Nyx, rid Blundur 6gånger i veckan, lek k lekpark minst fyra gånger i veckan med barnen, arbeta med ett leende på läpparna jämt, kom aldrig
sent till jobbet, aldrig ha full tvättkorg, aldrig låta det gå mer än tre dagar mellan dammsugningarna, plocka upp alla leksaker varje kväll etc etc.
eller om det är att jag har för mycket i mitt liv... eller om det är ekonomin (som går ihop mycket bra men jag är ju ändå stressad ifall något skulle hända eller jag skulle behöva vabba mycket eller dylikt)...
eller om det är allt tillsammans!
Något måste jag göra för
1. Jag behöver må bra för mina barn och mina djur. Men främst för mg själv.
2. Jag behöver gå ner i vikt för min rygg och mina trasiga innebandyknäns skull.
Sen har jag fått nog när det gäller alla jäkla besök jag behöver åka på för barnens räkning! Var hos tandläkaren idag med M och de tittar inte ens på hennes tänder (eller försökte) för de sa bara "oj hon har massa bandage", jag svarar "Ja
hon har ju en hudsjukdom som gör att hon lättare får sår, det påverkar även emaljen och tandköttet" sneglar på tandläkarens dator där allt sånt redan står i journalen hon har framme.
"Men oj! Då kan vi inte ha henne hos oss, ni kan gå igen"
Trodde jag skulle gå i bitar av irritation!!! Jag har stressat som en idiot för att komma i dätid med två eftermiddagströtta barn, sedan väntat 20min för att tandläkaren hade annan patient som drog ut på tiden eller vad det nu var, 20 min sent var
det iaf... med två gnälliga, trötta och blyga småbarn... i ett väntrum fullt med folk som antingen blängde eller tittade dömande eller värst av allt medlidande på mig... sen komma in och få höra det direkt när hon har journalen uppe där det
står exakt det jag sa i princip (det var mer fackliga termer i det som stod samt aningen mer utförligt) för journalen är skriven hos Minelles specialisttandläkare... efter en dag som började med extrem stress i form sv försovning, extremt mycket
bandageomläggningar på M som fått för sig att slå upp var enda kroppsdel hon har på förskolan (modell skinnflådd på knän, underarmar och en ordentlig bula i pannan) var det inte speciellt kul att mötas av det där hos tandläkaren!
Som sagt stress! Jag fick nog och jag kommer så fort jag får tag på barnens far att lämna över tandläkaren på honom! Han får fasiken komma upp från O-hamn och göra sin plikt och ta med M till hennes specialisttandläkare, jag kan inte missa så mycket jobb
jag kommer missa för hudläkare, tandläkare etc! Tandläkaren tar det dessutom 2,5h att åka kommunalt till!!! 2,5h!!! 25min med bil!
Sen är det vikte som stressar mig och min 4mån avsaknaden mens efter aborten! Har kunnat ställa datum och tid efter mensen sen jag fick den som 11-åring så när det nu är såhär får jag typ lite panik! Inte ens när jag mådde så dåligt som 19 åring att jag
nästan tog livet av mig så missade jag någon mens... så därav inser jag att jag är stressad också! Är min mens borta så är det riktigt illa!!
Sen börjar jag bli störd över vikten som inte vill ner så det hjälper inte mitt stressmående heller!
Första bilden är 1 februari och andra bilden är idag. Samma vikt (77-78kg). Resan fortsätter mot mitt mål (60kg).
